Dag 1 030625
|
 |
Jag hade bestämt med Ingvar att vi skulle träffas vid Scandlines i tid för att ta färjan klockan åtta. Fem i åtta kom Ingvar och sa att han var tvungen att köra iväg och växla pengar samt hämta sin cykelhjälm vilken han glömt. Han kom tillbaka efter ca tjugo minuter och vi han med båten tjugo över åtta. Vi drack varsin Tuborg på färjan och när vi kom till Helsingør begav vi oss till stationen och köpte biljetter till tåget och 08.45 rullade vi iväg mot Nykøping Falster. Vi var tvungna att byta tåg i Køpenhamn men istället för att göra detta på Huvudbangården byte vi på den betydligt lugnare østerportstation. Bytet gick utan problem trots att vi bara hade fem minuter på oss, vårt tåg kom in 09.30 och det vi skulle med gick 09.35.
Klockan 11.25kom vi så fram till Nykøping
och tog oss en liten tur till stadens centrum där vi köpte varsin öl i en affär.
Nykøbing Falster är en stad och kommun på Falster i
Storstrøms amt i Danmark; 134 km2, 25 537 inv. (2003), varav drygt
16 706 i själva staden vilken ligger vid Guldborg Sund på Falsters västkust.
Nykøbing är en industristad med bl.a. flera
livsmedelsindustrier (sockerbruk, slakteri, bryggeri och tobaksfabrik), möbel-,
metallvaru- och maskinindustri. Staden har vidare hamn och broförbindelse med
Lolland. Nykøbing växte fram kring ett på 1100-talet
anlagt men 1767 rivet slott.
Sittandes på en bänk på en av stadens gågator drack vi våra öl, betraktade de av
stadens innevånare vilka passerade och samlade krafter inför den fortsatta
resan. Nu skulle vi börja cykla.
Klockan 12 gav vi oss iväg från Nykøping. Vi följde väg 9 ut ur staden i riktning mot Sakskøbing och det första vi stötte på var en klaffbro över Guldborg Sund vilken givetvis var öppnad för att släppa genom en segelbåt. Det var här jag första gången lade märke till Ingvars lilla egenhet att vägra sätta ner fötterna när han väntade, t.ex. vid ett rödljus eller annat tillfälligt stopp, utan istället balansera på cykeln. Otaliga var de gånger under den fortsatta resan när jag sa till honom att man faktiskt får lov att sätta ner fötterna. Strax efter vi kommit ut ur Nykøping tog vi av åt vänster för att följa den något mindre väg 297 över Lolland i riktning mot Rødby och därefter Rødbyhamn varifrån vi skulle ta färjan till Puttgarden i Tyskland. Det var skönt att cykla, inte särskilt mycket trafik och en bra väg, enda nackdelen var att vi hade motvind. En motvind som bitvis, ute på de öppna fälten, kunde vara ganska god. Efter ca en timmas cykling började jag känna av motvinden i knäna. Ingvar sa till mig att växla ner och låta pedalerna rotera snabbare men med mindre motstånd och efter att ha följt hans råd en stund märkte jag att den lätta smärta jag känt i knäna började avta. På vägen mot Rødby visade Ingvar upp ännu en egenhet, nämligen en sjuklig längtan att ”ligga på rulle” efter olika fordon som passerade oss. Första gången jag upptäckte denna drift hos honom var det en traktor som framlockade den. Vid tillfället i fråga låg jag först för att ta vinden och jag hörde hur ett stort fordon närmade sig bakifrån. En titt i backspegeln avslöjade att det var en stor traktor. Traktorn passerade mig med god fart och döm om min förvåning när jag såg Ingvar passera mig med samma fart bara en halv meter bakom traktorn. ”Rulle” kunde jag höra honom skrika när han och traktorn försvann i fjärran. Jag fortsatte i mitt något lugnare tempo och lite längre fram stod Ingvar och väntade på mig vid vägkanten. I Holeby svängde vi till vänster för att följda en mindre väg till Rødby. Svängen gjorde inte bara att vi förkortade sträckan till Rødby utan även att vi slapp från en del av den envisa motvinden. Vi passerade en liten flygplats och så var vi framme i Rødby. I Rødby tog vi en kort paus vid en Lidel affär för att köpa något att dricka. Medan Ingvar köpte en öl köpte jag en Cola, men det var ingen vanlig Coka Cola utan någon tysk kopia som rent ut sagt smakade för jävligt. Flaskan med mer än hälften kvar lämnade jag utanför affären när vi gav oss av till Rødbyhamn och färjan. Utan problem köpte vi biljetter och cyklade upp för den branta rampen till färjans övre bildäck och klockan 14.45, när färjan lade ut mot Tyskland, satt Ingvar och jag i kafeterian med varsin smörgås och varsin Beck´s öl.
Farvattnet mellan Danmark och Tyskland heter här Femer Bælt på danska och Fehmarn Belt på tyska och i dessa farvatten har den svenska flottan tre gånger varit i batalj med danskarna. Den 1 juli 1644 mötte amiral Clas (Larsson) Fleming en jämnstark dansk flotta under befäl av Kristian IV. Slaget slutade oavgjort och fick som följd att en planerad svensk landstigning i Danmark måste inställas. Fleming stupade, och Kristian IV förlorade synen på sitt ena öga. Det är till detta tillfälle som den danska kungssången "Kong Christian stod ved højen mast" hänför sig. Den 13 oktober samma år besegrade en förenad svensk-nederländsk flotta (40 skepp) under Carl Gustaf Wrangel en till antalet skepp något underlägsen dansk flotta, som förlorade 15 skepp. Endast ett svenskt skepp gick förlorat. Därmed vann svenska flottan sjöherraväldet i de danska farvattnen. Den 13 april 1715 besegrades en svensk eskader (6 skepp) under viceamiral Carl Hans Wachtmeister i grund av en överlägsen dansk styrka; alla skeppen gick förlorade och Wachtmeister togs till fånga.
Tre kvart tog överfarten och 15.30 rullade vi iland i Puttgarden och utan något dröjsmål lämnade vi, i motsats till de flesta av våra medresenärer på färjan, också Puttgarden. Den billiga spriten i ”Border-shopen” intresserade inte oss. Från Puttgarden cyklade vi söderut till staden Burg. Burg är en finn liten stad men den har en nackdel om man är cyklist, nästan alla gator är kullerstensbelagda. Ordentligt omskakade kom vi genom Burg och ner till den lilla hamnen vilken ligger inne i en djup vik. Där tog vi av mot höger och följde stranden, delvis på små smala grusstigar, fram till den stora bron mellan ön Fehmarn och det tyska fastlandet. Bron byggdes 1963 och är inte precis någon bro av gigantiska mått men när man står under den och undrar hur man skall kunna ta sig upp på den för att ta sig över till andra sidan ter den sig enorm. Som tur var kom det ett tyskt par promenerande förbi och de förklarade att det på andra sidan, den västra, fanns en cykel- och gångstig vilken ledde upp på bron. I ett huj var vi uppe på, och över bron, och så var vi i Schleswig Holstein.
Väl över på andra sidan av Fehmarnsund höll vi till höger, väster om E47, och följde stranden i riktning mot Heiligenhafen. Vi kom dock aldrig fram till Heiligenhafen för ca tre kilometer innan svängde vi söderut längs väg 501 och vid halv sex tiden rullade vi in i Neukirchen och fram till en bar, ett dorfkneipe. Efter de två timmarnas cykling smakade det underbart med en kall öl, vår första öl på tysk mark. Det skulle bli betydligt fler senare under resan. Efter en halvtimmas rast och vila gav vi oss iväg igen. Vi cyklade vidare mot syd, via Heringsdorf, Grube och Grömitz mot vårt mål för dagen, Neustadt.
På vägen mellan Neukirchen och Neustadt upptäckte jag helt plötsligt att Ingvar sackat efter, vanligt vis var det tvärt om. Jag saktade in för att vänta på honom och när han kom fram till mig såg jag att han var alldeles blek. Han förklarade då att han hade problem med sitt blodsocker och var tvungen att få något att äta. Vi bestämde att vi skulle ta det lugnt och stanna vid första stället där vi kunde köpa något ätbart. Vi var strax norr om byn Grube och när vi efter en kort stund kom fram till bytorget upptäckte vi ett korvstånd där. Varsin stor tysk wurst och en läsk gav oss förnyade krafter och vi kunde återuppta vår färd. Från och med denna händelse såg jag alltid till att ha lite choklad eller frukt i packningen utifall Ingvar återigen skulle få känningar. Något som dock inte hände.
Strax efter klockan åtta på kvällen var vi så framme vid dagens mål, Neustadt. Vår tanke var att hitta något enkelt hyresrum för övernattning men det visade sig lättare tänkt än gjort. Vi frågade massor av människor om de kände till något ställe där man hyrde ut billiga rum men vi fick inget napp. Alla hänvisade till hotellen i staden och tillslut fick vi ta skeden i vacker hand och bege oss till ett av dessa, Hotel Holländersruh. Det enda som fanns ledigt var enkelrum vilka kostade 35€ styck, ett pris vi tyckte var alldeles för högt. Efter en del diskuterande och köpslående lyckades vi dock få ett enkelrum med en extra säng för 50€. Våra cyklar fick vila i ett skjul på gården och efter varsin dusch gav vi oss ut för att få något att äta. Det blev pizza och efter det varsin öl i hotellbaren och sedan slocknade vi.
© Th Lindblom
www.thomaslindblom.se