Dag 3 030627
|
Det var ingen dålig frukost vi blev serverade på
vandrarhemmet i Lüneburg. En riktigt stortysk frukost med allt man kan både
önska sig och orka äta på morgonen. Vi intog vår frukost i en stor matsal
tillsammans med eleverna från två eller tre tyska skolklasser vilka var på
lägerskola i Lüneburg och då bodde på vandrarhemmet. Som tur var fanns det även
lärare med som höll ordning på eleverna vilka var i 12-13 års åldern. Våra
planer för dagen var att cykla till staden Syke för att övernatta på
vandrarhemmet där. Men ett telefonsamtal dit gav besked om att det inte fanns
några lediga sängar på vandrarhemmet och vi beslöt oss därför att ändra våra
planer. Vi bestämde oss för att hålla en något sydligare kurs än den planerade
och hoppades på att vi framåt kvällen skulle hitta något ställe där vi kunde
övernatta. Osäkerheten kan ju vara en nackdel men å andra sidan uppvägdes det av
att vi förkortade vår totala distans en smula.
Efter att vi gjort rätt för oss på vandrarhemmet, packat våra cyklar och en
sista gång studerat kartan gav vi oss iväg från Lüneburg klockan nio. Vi cyklade
mot sydväst och hade siktet inställt på staden Verden sydöst om Bremen. Den
naturliga vägen ut från Lüneburg om man skall åt det håll vi skulle är väg 209
men för att slippa trafik och för att få se lite mer av Lüneburger Heide valde
vi att köra på småvägar vilka gick mer eller mindre parallellt med 209: an. Den
väg vi valde tog oss genom det vackra landskapet i Naturschutzpark Lüneburger
Heide och efter att vi passerat genom en massa små byar kom vi kvart över elva
till Bispingen där vi tog en kaffepaus. Efter att vi druckit vårt kaffe och fått
våra vattenflaskor fyllda gav vi oss iväg från Bispingen klockan 11.40 i
riktning mot Soltau för att därifrån fortsätta mot Visselhövede där vi planerat
att äta lunch och sedan till Verden. Hela sträckan mellan Lüneburg och Verden
gick över Lüneburger Heide och det var en mycket trevlig upplevelse. Före
avfärden hade jag föreställt mig heden som ett platt vindpinat område men så var
det inte. Landskapet var mer kuperat än jag tänkt mig och det fanns massor av
små skogsdungar och fina små byar. Lüneburger Heide var en trevlig upplevelse.
Klockan 13.35 rullade vi in i Visselhövede och vi hade då tillryggalagt 71 km
från Lüneburg. Efter en timma hade vi fått både lunch och lite vila och
fortsatte mot Verden dit vi kom 15.50. Stad ligger i delstaten Niedersachsen
strax sydöst om Bremen vid floden Allers utlopp i Weser och har cirka 27 000
invånare. Näringslivet domineras av småindustri och hästhållning i olika former.
Platsen var bebyggd redan från ca 500 f. Kr. Enligt de karolingiska
riksannalerna lät Karl den store 782 här avrätta 4 500 upproriska saxare. Verden
erhöll marknads- och mynträttigheter 985 och var fri riksstad från 1405 till
mitten av 1500-talet. Staden var huvudort i biskopsdömet Verden, som 1648-1719
var en del i den svenska besittningen Bremen-Verden. Ärkebiskopsdömet Bremen
(dock inte staden med samma namn) och biskopsdömet Verden hörde till de tyska
territorier som tillerkändes Sverige i westfaliska freden 1648. De kom att bilda
ett generalguvernement, där generalguvernören var svensk, men där Bremen-Verdens
lantdagar hade ett visst inflytande. Området visade sig dock svårt att försvara
och föll upprepade gånger i fiendehand. Bremen-Verden avträddes slutligen 1719
till Hannover mot ett vederlag på 1 miljon riksdaler.
Hit hade vi följt vår ursprungliga färdplan men nu var det tid att bestämma den
fortsatta vägen. Vi körde upp till torget i staden och hittade där en glassbar
där vi slog oss ner för att studera kartan medan vi åt varsin stor glass. Vår
ursprungliga plan hade ju varit att övernatta i Syke och efter det fortsätta
till Lingen för att ta nästa övernattning där. Nu var inte Syke aktuellt och vi
bestämde oss därför att dra en linje på kartan från Verden, där vi var, till
Lingen och sedan försöka följa den för att framåt kvällen hitta något ställe att
övernatta på. Sagt och gjort, när glassen var uppäten gav vi oss iväg ut ur
Verden och efter att passerat först floden Aller och strax efteråt Weser kom vi
till Hutbergen Gross. I Verden hade vi skrivit upp de byar vi skulle passera på
en papperslapp och den hade jag fäst på den väska jag hade på styret så att jag
hela tiden enkelt kunde hålla koll på vart vi skulle köra. Det var ett virrvarr
av småvägar som korsade varandra men som tur var fanns det oftast skyltar som
visade vart vägarna ledde. Följandes våra anteckningar kom vi så genom Oiste,
Hustedt, Martfeld och Bruchhausen till Vilsen. Det var ett jordbrukslandskap vi
körde genom. I motsats till det hedlandskap vi passerat tidigare under dagen var
all mark här uppodlad och i byarna låg stora gårdar och i en del av byarna stod
också gamla väderkvarnar kvar. De här små byarna var många gånger mycket
pittoreska och hade det inte varit för att vägarna genom dessa på många ställen
var belagda med kullersten hade det varit den ultimativa cykelupplevelsen. Från
Vilsen gick färden vidare via Bexxen och Bensen till den lilla byn Sudwalde och
på vägen dit passerade vi bland annat genom en liten skog där det var uppsatt
skyltar vilka varnade för vildsvin.
Vi klarade oss från vilda svin och kom alltså fram till Sudwalde och då var klockan tjugo i sju på kvällen och det första som mötte oss när vi kom in i byn var Stührings Gasthof. Sudwalde är ingen stor by och vi förväntade oss inte att hitta något ställe att övernatta där, men en öl behövde vi innan vi fortsatte vår färd och vi körde därför fram till krogen, parkerade våra cyklar och gick in. Där inne satt det några äldre män i livligt samspråk och bakom bar disken stod det en dam. Vi beställde varsin öl och satte oss vid ett bord. Ölen smakade alldeles utmärkt och när jag ropade på ”fräulein” för att beställa ytterliggare två öl brast herrarna vid bordet sidan om ut i skratt. Uppenbarligen såg de inte på damen i baren så som varande en fräulein. Isen var bruten, männen frågade var vi kom från och var vi var på väg och sedan vidtog ett samtal om bästa vägen till Lingen, vårt nästa mål. När vi frågade om de kände till någon by på vägen till Lingen där man skulle kunna finna övernattning såg de förvånade ut och frågade vad det var för fel på Sudwalde, varför vi inte kunde övernatta där. När vi då i vår tur såg förvånade ut och frågade om det fanns någon möjlighet till det svarade herrarna att det fanns ett särskilt gästhus i Sudwalde vilket var avsett särskilt för cykelturister som kom genom byn. När vi så hade druckit upp vår öl och betalat för oss gick en av männen iväg för att hämta nyckeln till gästhuset och sedan följde han oss dit. Gästhuset visade sig vara en underbar gammal byggnad, ett av de äldsta husen i Sudwalde, vilket under en lång tid stått och förfallit men sedan köpts av bygemenskapen och rustats upp. På nedervåningen fanns det samlingssal och festlokaler och på övervåningen fanns en liten lägenhet med kök, matplats, två sovrum och duschrum. Perfekt.
Efter att vi lastat av våra cyklar, duschat och bytt kläder gav vi oss iväg tillbaka till Stührings Gasthof för att få något att äta. En del av männen vi träffat tidigare satt fortfarande kvar, han som visat vägen till gästhuset kom in, damen i baren hade fått hjälp av ytterliggare en ”fräulein” och ägaren själv var där och höll ett vakande öga över det hela. I festsalen sidan om hade ett större sällskap samlats och det var liv och rörelse. Vi beställde in öl och varsin talrik med korv och pommes frites. Maten och ölet smakade alldeles utmärkt och så även de speciella snapsar från Sudwalde, ”Sudwohler Eekenschluck”, vilka vi blev bjudna på. Vi satt kvar till ganska sent på baren tillsammans med mannen som ledagat oss till gästhuset och när vi så småningom kom tillbaka dit och lagt oss kunde vi konstatera att Euro-landet Tyskland var fantastiskt, både full och mätt för en hundralapp.
Ü Tillbaka till Dag 2 Vidare till Dag 4 Þ
© Th Lindblom
www.thomaslindblom.se