Dag 4 030628
|
 |
Dag 4 var den enda dagen under vår resa till Paris då vi fick fixa vår egen frukost. Ingvar tog sin cykel och gav sig iväg till bagaren för att köpa det vi behövde för vår frukost samt nya ekrar till sin cykel. Anledningen till det sistnämnda var att han körde på en gammal tjeckisk damcykel av märket Polux och den fungerade i och för sig bra men ekrarna var slitna och gick därför ofta sönder och fick bytas ut. Några sådana problem hade inte jag, men å andra sidan så körde jag på en nästan alldeles ny Crescent av modell Starren. Vi intog vår frukost utomhus sittande på varsin bänk på vilka det satt små skyltar där det stod ”Nyttjas på egen risk”. Inget hände och efter att vi ställt i ordning efter oss och Ingvar bytt ekrar var vi nästan färdiga för att ge oss iväg. Vi stängde och låste dörren till huset och medan jag lastade min cykel gick Ingvar iväg till en bondgård i närheten för att lämna tillbaka nyckeln till huset. När han kom tillbaka tog vi, precis som alla morgnar under vår resa, varsin liten Gammel Dansk. Som det står på flaskan, den ”Gør godt om morgonen, efter dagens dont, under jakten, på fisketuren eller som aperitif”. Så var vi klara för avfärd. Det var då Ingvar upptäckte att han inte kunde hitta sin cykelnyckel. Efter att han vänt ut och in på sitt bagage kom han helt plötsligt ihåg att han efter att han bytt ekrar och packat sin cykel låst den och gått in på toaletten för att tvätta sig innan han gick för att lämna nycklarna till huset och att han då lagt cykelnyckeln på vasken. Tillbaka till bondgården för att hämta husnycklarna, in på toaletten och mycket riktigt, där låg Ingvars cykelnyckel och väntade. Nu var vi definitivt klara för avfärd, vi skulle bara lämna tillbaka husnyckeln igen. Vi cyklade över till bondgården och lämnade nyckel till en man som stod där. Det var inte samma person som Ingvar träffat de båda gånger han varit där tidigare och när vi lämnade nyckeln trodde den här mannen att vi inte fått tillbaka den depositionsavgift på 20€ som vi betalat när vi fick nyckeln första gången och han plockade därför upp plånboken för att betala oss. Ärliga som vi är förklarade vi för honom att vi redan fått pengarna och så var vi äntligen, klockan 10.15, helt klara för avfärd från den trevliga och gästfria lilla byn Sudwalde.
Dagens slutmål var staden Lingen och färden dit gick via Diepholz och Ankum. Det var fortfarande det platta nordtyska jordbruks landskapet vi cyklade genom. Små byar, fält, småvägar och skogsdungar, ungefär som det landskap vi passerade under eftermiddagen dag tre. På vägen till Diepholz fick vi ytterliggare ett bevis på tyskarnas uppfinningsrikedom, den här gången gällde det kofösning. På en liten smal väg mötte vi en traktor vilken bogserade en stor bur på hjul. Buren var fylld med kor men den hade inget golv utan korna fick gå för egen maskin och försöka hålla samma takt som traktorn. Det bör nämnas att det gick mycket långsamt, så långsamt att jag han få upp min kamera ur packningen och fotografera hela ekipaget innan det hunnit förbi. Klockan 12.40 kom vi fram till Diepholz efter att ha cyklat 48 km från Sudwalde. Staden Diepholz är mest känd för Diepholzer Gans, en vit gåsras med liten slaktkropp (ca 4 kg). Honorna kan värpa i tre perioder från höst till vår med sammanlagt 30-50 ägg. Vi lyckades inte få se några av dessa gäss men i centrum av staden fann vi istället ett litet kneipe och stannade till där för en eller två öl. När vi kom in kunde vi konstatera att vi hade tur som inte kommit dit innan klockan tolv, mannen som ägde baren hade nämligen en passion för väggklockor och alla väggar var fyllda med klockor. Klockor av olika storlekar och utseende som alla hade det gemensamt att de fungerade. Det måste ha varit ett öronbedövande oväsen när alla dessa klockor slog tolv. Efter en timme hade vi inte bara hunnit med att släcka törsten med öl på ”klockbaren” utan även lyckats klämma ner varsin hamburgare på McDonalds vid utfarten från Diepholz och det bar iväg längs väg 214 i riktning mot Ankum.
Efter som vi skulle följa väg 214 hela vägen till dagens slutmål Lingen slapp vi att navigera mellan olika små byar för att ta oss framåt och kunde därför packa ner kartorna och koncentrera oss på själva cyklingen. Från Diepholtz till Ankum var det cirka 30 km och klockan var fem över tre när vi kom dit. Vi stannade dock inte i själva Ankum utan vid en liten vägkrog strax utanför som hette ”Zum Alten Schlagbaum”. Krogen hade inte öppnat för dagen men genom den öppna dörren kunde vi se hur en dam höll på att städa. Hon förklarade att det egentligen var stängt men att hon givetvis skulle se till att vi fick varsin öl. Ännu ett tecken på den vänlighet som vi mötte nästan överallt i Tyskland. Efter en halvtimmas rast och vila gränslade vi återigen våra cyklar och fortsatte längs väg 214 mot Lingen. Just denna sträcka var ganska tråkig, ett platt landskap utan något vackert eller intressant att titta på. Det var bara att trampa på, det var bara en transportsträcka. Så småningom kom vi fram till Lingen och efter en del letande fann vi vandrarhemmet i utkanten av staden. Klockan var cirka 18.00 när vi kom dit och vi hade då cyklat 130 km från Sudwalde. Vandrarhemmet i Lingen var inrymt i en nyare byggnad än det i Lüneburg men i övrigt verkade det fungera på samma sätt. Även här fick vi ett rum för fyra att nyttja själv.
Efter det att vi packat upp våra saker och duschat tog vi våra cyklar och körde in till centrum av Lingen för att få något att äta. Vi var hungriga och stannade därför vid den första öppna restaurangen vi såg. Det visade sig dock att den var uthyrd till ett privat sällskap just den kvällen och vi var inte välkomna. Vi fortsatte lite längre ner längs samma gata och stötte där på en liten turkisk restaurang där vi var desto mer välkomna. Det kanske inte var typisk tysk mat vi fick, men å andra sidan med tanke på det stora antal gästarbetare som kommit till Tyskland från just Turkiet så är kanske turkisk mat inte helt otypisk för Tyskland idag. Lingen är en stad med cirka 56000 invånare och i staden finns en del gamla fina byggnader bevarade bland annat det gamla post huset från 1653, rådhuset från 1555 samt ytterliggare en del så kallade fackverkshus. Efter att vi ätit tog vi en tur genom de centrala delarna av staden och medan vi cyklade runt höll vi ögonen öppna efter något trevligt ställe där vi skulle kunna ta en öl innan vi körde tillbaka till vandrarhemmet. Det var dock inte så lätt att hitta något som passade, det vi såg var mest diskotek, kebabbarer och liknande, vi ville ha ett typiskt tyskt kneipe. Vi körde därför upp till ett par taxichaufförer vid järnvägsstationen och frågade om de kände till något typiskt tyskt ställe i staden, ett kneipe. De såg lite undrande ut, de förstod inte riktigt vad vi menade, och när vi försökte förklara att vi var på jakt efter ett ställe med gamla människor och tysk öl kunde de inte låta bli att skratta och fråga om det inte var ålderdomshemmet vi var på jakt efter. Efter en del parlamenterande mellan chaufförerna kom de fram till att det fanns ett ställe på andra sidan järnvägen som eventuellt kunde tänkas uppfylla våra krav. Efter att vi fått en vägbeskrivning gav vi oss iväg och efter en liten stund stod vi på en mörklagd gata utanför en dunkelt upplyst lokal. Vi parkerade våra cyklar och gick in. Det var ingen stor lokal men det fanns plats för en bar disk och några bord längst in i ena hörnet. Bakom bardisken stod en lätt bedagad kvinna och på andra sidan satt si så där en sju till åtta personer av varierande ålder. Dock var alla, kvinnan bakom baren undantagen, äldre än Ingvar och jag. Uppenbarligen hade taxichaufförerna förstått vad det var vi var på jakt efter och visat oss rätt. Vi satte oss ner vid bardisken och beställde varsin öl. I väggen bakom bardisken fanns en dörr som stod på glänt och där inne kunde man se ett vardagsrum. En soffa, ett soffbord, några tavlor på väggarna och en påslagen tv. Vi skulle senare få veta att det var ägarinnans privata lägenhet och ägarinnan var damen som satt vid sidan om mig vid bardisken. Till att början med var konversationen ganska skral, man kommer inte bara så där rakt in i en gammal gemenskap. Så småningom lättade det hela dock och vi fick berätta om oss själv, varifrån vi kom och varthän vi var på väg. Vi blev även inbjudna att delta i ett konstigt spel stamgästerna, ägarinnan och servitrisen spelade vilket gick ut på att man skulle dricka, halsa, en liten flaska med någon sorts lakrits smakande aperitif eller bitter och sedan jämföra de nummer som stod inpräglade i botten på varje flaska. Den som hade det lägsta numret segrade och den som hade det högsta förlorade och fick betala hela rundan. Vi var med och spelade ett par omgångar av detta bland stamgästerna så populära spel, vann en del omgångar och förlorade en del, drack några öl, studerade ett par unga män som uppenbarligen var ute och samlade in pengar till en svensexa för en kompis och sedan cyklade vi tillbaka till vandrarhemmet för behövlig sömn.
Ü Tillbaka till Dag 3 Vidare till Dag 5 Þ
© Th Lindblom
www.thomaslindblom.se