Dag 5 030629
|
 |
Att frukosten är ett viktigt mål i Tyskland viste vi redan men att vandrarhemmen tydligen tog så allvarligt på just frukosten och verkligen ansträngde sig när det gällde den viste vi inte. Frukosten på vandrarhemmet i Lingen höll samma höga standard som den frukost vi fått i Lüneburg och gjorde att vi fick ordentlig näring inför det som väntade, ”Den längsta dagen”. Att det skulle bli den dagen under resan då vi tillryggalade den längsta sträckan viste vi dock inte när vi satt och åt frukost och studerade de andra gästerna i matsalen. Av någon konstig anledning fick vi för oss att de alla tillhörde någon mystisk religiös sekt, eller i vart fall någon form av mystisk sammanslutning. Efter frukosten städade vi det rum vi brukat under natten, sådan är regeln på de tyska vandrarhemmen, packade våra cyklar och gav oss iväg. Planen för dagen var att ta oss till staden Wesel vid floden Rhen för att övernatta där. Dagen innan hade vi cyklat i nästan rakt västlig riktning och därför kommit in i Lingens östra delar och sedan letat oss fram till vandrarhemmet vilket ligger i de norra delarna av staden. Men nu skulle vi köra i nästan rakt sydlig riktning och måste därför först ta oss in till stadens centrum, vilket vi ju delvis kände till från föregående kväll, och sedan försöka hitta den södra utfarten och sedan till att börja med följa vägen längs Dortmund-Ems kanalen. Något som visade sig lättare sagt än gjort. Till centrum kom vi men en viss osäkerhet uppstod om vilken väg vi skulle ta vidare. Eftersom det var söndag morgon var det i det närmaste folktomt på gatorna så vi kunde inte fråga efter råd. Efter att ha snurrat runt på gatorna en stund fick vi dock syn på en annan cyklist, att döma av packningen även han på cykelsemester, och vi tänkte att nu skulle vi få hjälp. Men icke så, han var minst lika förvirrad som vi. Efter ett kort samtal lät vi honom köra iväg och gav oss själv av åt det motsatta hållet. Det fick bära eller brista. Efter en stunds cyklande blev vi på det klara med att vi var på väg åt delvis fel håll, men inget ont som inte har något gott med sig. Vi kom nämligen fram till en bro över ån Ems vilken söder om Lingen flyter parallellt med kanalen vi tänkt följa. Så det var alltså bara att följa ån för att så småningom komma rätt. Det var bara ett problem, ingen väg följde ån. Eftersom vi inte ville köra tillbaka in i centrum och därifrån köra åt rätt håll bestämde vi oss för att på ett löparspår försöka ta oss genom en skog vid sidan om ån. In i skogen och full fart, i vart fall för Ingvar, jag tog det lite lugnare. Efter en stund kom vi fram till något som såg ut som ett kärnkraftverk, men som antagligen bara var ett vanlikt konventionellt kraftverk, och efter ytterliggare en stund kom vi ut ur skogen och stod på en gata i något som verkade vara en mindre förort. Efter en liten stund nådde vi en bro över ån och kunde dra slutsatsen att vår chansning att köra genom skogen lyckats och vi var på rätt väg. Strax efter den första bron kom det så en andra bro vilken ledde över kanalen och på andra sidan låg vägen vi tänkt följa från första början. Efter cirka en mil kom vi in i byn Elbergen och i och med det viste vi precis var vi var på grund av att härifrån kunde vi navigera med hjälp av ett nytt blad av Offizielle karte des Allgemeine Deutschen Fahrrad-Club e.V. (eftersom sträckan in i, genom och ut ur Lingen varit så kort hade vi inte köpt det kartblad som täckte den, snålheten bedrar ibland visheten).
Glada i hågen rullade vi vidare mot söder men förr vi anade det skulle våra glada sinnen förändras i riktning mot förtvivlan och desperation. Det var i Ohne (vilket på svenska betyder utan) som Ingvar upptäckte att inte bara han utan därmed även jag var utan öl och samtidigt upptäckte jag att jag inte hade mer snus kvar i packningen. Hur skulle vi klara oss? Ölfrågan löstes lätt, vi var ju trots allt i öllandet Tyskland. Det var bara att köpa i närmaste öppna affär. Med snuset var det dock värre men även det löste sig. Jag var säker på att jag tagit med betydligt mer av den varan än jag hitintills konsumerat och efter en kort stunds letande hittade jag de andra doserna vilka jag av någon anledning inte lagt på samma ställe som de jag tidigare nyttjat. Så var det problemet löst och vi kunde fortsatta färden söderut lika sorglösa som vi varit innan vi rullade in i Ohne. Klockan 13.15 kom vi till Ahaus och vi hade då cyklat 76 kilometer från vandrarhemmet i Lingen och det var dags för lunch. Ahaus är nog mest känt för den tågtransport med 60 000 kilo utbränt kärnbränsle genom Tyskland i mars 1989 vilken väckte så starka protester bland kärnkraftsmotståndarna. Längs den 70 mil långa transportsträckan från Neckarswestheim i delstaten Baden-Württemberg till Ahaus i Nordrhein-Westfalen försöker demonstranter på olika sätt stoppa tåget. Men de hindrades av 30 000 poliser som utposterats längs spåren. Protesterna kulminerar strax utanför Ahaus, där polisen bl.a. går i täten framför tåget för att hålla undan demonstranter.
Vi såg inga demonstranter som försökte stoppa vår framfart och inte heller några
poliser och efter ett måltidsuppehåll på 50 minuter var det återigen dags att
gränslar cyklarna och ge oss iväg mot Wesel, dagens tänkta mål. Vi hade nu så
smått lämnat det platta nordtyska jordbrukslandskapet bakom oss och terrängen
började så smått bli mer kuperad. Inte alls så att de små motluten störde vår
färd, snarare tvärt om, det blev bara mer omväxlande. Vi passerade Borken,
Raesfeld, Westrich och kom så småningom fram till den lilla byn Marienthal där
vi stannade till. Från Marienthal hade vi cirka 1½ mil kvar till Wesel och vi
tyckte vi kunde kosta på oss varsin öl innan vi cyklade vidare. Dessutom talade
ett antal skyltar om att det just denna dag var marknad i Marienthal, och
marknader och öl brukar ju gå hand i hand. Alltså stannade vi till mitt i byn
och styrde våra steg mot marknadsområdet. Ingvar tog två platser vid ett bord
och jag gick till öltältet där man gjorde reklam för fatöl. Jag beställde två
fatöl, betalade och stelnade till när ölen ställdes framför mig. Jag hade aldrig
för sett något liknande. Det var utan tvekan de minsta fatöl jag någonsin
skådat. Hur skall Ingvar reagera när han ser detta tänkte jag. Iakttagande den
största försiktighet för att inte spilla några av de dyra dropparna tog jag de
båda glasen och gick över till Ingvar och ställde glasen framför honom. När han
fick se de två små glasen blev han blek, munnen öppnades en smula, han stelnade
till och jag tyckte nog jag kunde se en antydan till att tårarna var på väg.
Allt stod stilla för en sekund. Nu dör han av chock tänkte jag. Men så bröt han
ut i ett gapskratt vilket även jag stämde in i och i en paus mellan skratt
salvorna kunde vi konstatera att detta utan tvekan var den sämsta ölen vi fått i
Tyskland och då var det ändå inget fel på smaken. Av förståliga skäl tog det
inte lång tid att avsluta ölen i Marienthal, och detta trots att vi tog varsin
till. Snart var vi på väg igen och kvart över sex rullade vi in i staden Wesel
på norra stranden av den mäktiga floden Rhen.
Rhen är Europas femte längsta
flod; 1 320 km lång. Den flyter från Alperna i östra Schweiz till Nordsjön. På
sin väg strömmar floden genom Bodensjön och bildar sedan delvis gräns mellan
Tyskland och Schweiz och mellan Tyskland och Frankrike. Den fortsätter norrut
genom västra Tyskland och delar sig i Nederländerna i Waal och Lek samt IJssel
och bildar ett gemensamt delta med Maas (en flod som vi skulle komma att stöta
på senare under resan). Rhen är en av världens mest trafikerade vattenleder. Den
är segelbar upp till Basel och står i kanalförbindelse med de flesta stora
mellaneuropeiska floderna. Floden, som avvattnar ett starkt industrialiserat
område med ca 50 milj. inv., förorenades svårt fram till 1970-talet, men med ett
omfattande reningsprogram har man lyckats reducera föroreningarna och förbättra
vattenkvaliteten avsevärt. Syrehalten i vattnet hade 1993 återgått till nästan
normal nivå, och halten av giftiga tungmetaller hade reducerats till vad som
bedömdes som ofarliga nivåer. Fortfarande var dock halten av bl.a.
klorföreningar hög, men vem vet i framtiden kanske Rhen verkligen kan göra skäl
för sitt namn. Staden Wesel som vi kommit till ligger vid floden Lippes utlopp i
Rhen i norra Ruhrområdet i delstaten Nordrhein-Westfalen, 142 km från Lingen där
vi startat tidigare på dagen, och har cirka 61 000 invånare. Staden har modern
flodhamn samt maskin-, metall-, glas-, livsmedels- och elektroindustri. Wesel
blev stad 1241 och medlem av Hansan 1407. Åren 1667-1918 var Wesel en
brandenburgsk-preussisk garnisonsstad. Staden är återuppbyggd efter en närmast
total förstörelse under andra världskriget.
Vår plan var alltså att övernatta i Wesel och efter som det inte finns något
vandrarhem där var vi hänvisade till att bo på hotell. Ganska snart efter det
att vi kommit in i staden såg vi också ett hotell. Det såg inte ut att vara
något särskilt fint ställe, snarare tvärtom. Vi körde upp till entrén och medan
Ingvar vaktade cyklarna gick jag in för att höra efter om det fanns några lediga
rum och, om så var fallet, vad det skulle kosta att övernatta. Den lobby jag kom
in i såg närmast ut som ett vardagsrum, ett mycket rörigt sådant. Tidningar låg
utslängda på borden och även några i en soffa borta mot fönstret. Det var
dunkelt i rummet det ända ljuset kom från en tv som stod påslagen i ett hörn.
Frånsett en liten hund som låg i en fåtölj var rummet tomt men jag kunde höra
ljud som lät som om någon diskade komma från en öppen dörr. Hunden i fåtöljen
gav ifrån sig några ynkliga skall och i och med det tystnade diskljudet och en
äldre man, en stor fet sådan som till sitt yttre var lika ostädad som rummet,
uppenbarade sig i dörren och hälsade. Jag frågade om det fanns några lediga rum
för natten och han svarade jakande på denna fråga. Jag frågade då vad ett
dubbelrum med frukost skulle kosta och han svarade att om jag ville ha bad och
toalett på rummet skulle det kosta 55€ för en natt och utan rinnande vatten på
rummet 50€. Jag förklarade för honom att jag fann det i dyraste laget och
frågade om han inte hade något billigare varvid han erbjöd mig ett rum av den
senare typen men utan frukost för 45€. Jag förklarade vänligt för honom att det
nog var lite i dyraste laget men lät bli att nämna det faktum att den anblick
som både rummet och han gav gjorde att jag inte skulle ta ett rum utan en
betydligt kraftigare reducering av priset. Jag sa att jag skulle diskutera saken
med min kamrat och gick ut till Ingvar. När jag berättat för honom om hur det
låg till bestämde vi oss att dra vidare och försöka hitta något billigare, och
förhoppningsvis även bättre. Efter att ha snurrat runt en stund, i den konstigt
folktomma staden, utan att se något hotell stannade vi till vid en turkisk
restaurang där det på uteserveringen satt en del människor. Det visade sig dock
att ingen av dessa kom från Wesel och därför inte kunde hjälpa oss med andra
upplysningar än att det antagligen fanns fler hotell på andra sidan floden. De
tipsade oss även om att fråga restaurangägaren om han kände någon som hyrde ut
privatrum, för som de sa ”turkarna har kontakter och släktingar över allt och
vill alltid tjäna pengar”. Uppenbarligen hade just den turk som ägde
restaurangen varken kontakter eller släktingar eller så ville han inte tjäna
pengar för han kunde inte hjälpa oss. Vi köpte varsin öl och satt kvar på
uteserveringen en stund och pratade med en trevlig tysk familj som var mycket
intresserade av vår lilla cykeltur. Cirka kvart över sju lämnade vi
uteserveringen och körde ner till bron över Rhen. Vi tog några bilder på skylten
som visade att det verkligen var Rhen vi var på väg att korsa och sedan körde vi
över till den andra sidan. Strax kom vi till den lilla förstaden Büderich och
väl där började vi fråga människor om hotell och fick tillslut besked dels om
”Hotel Wacht am Rhein” och dels om ett litet kneipe som hyrde ut rum. Eftersom
vi var alldeles i närheten av det förstnämnda körde vi först dit. När vi kom
fram till entrén kunde vi genast se att det antagligen inte var något för oss,
det såg alldeles för fint och dyrt ut. Det var det också, i vart fall för dyrt.
När jag frågade den stressade mannen i receptionen om priset svarade han att ett
dubbelrum kostade 90€ för en natt. Jag brydde mig inte om att fråga om frukost
ingick i priset eller om det fanns bad och toalett på rummet jag sa bara att vi
letade efter något billigare. Utan att titta på mig svarade han bar ”fortsätt
leta” och sedan vände han mig ryggen.
Ut till Ingvar och iväg till nästa ställe. Kneipet såg verkligen trevligt ut, och inte heller allt för dyrt, men tyvärr förklarade damen som förestod det att det tyvärr inte fanns några lediga rum, och vad värre var, vi kunde inte få någon öl för stället skulle precis stänga. Hon gav oss tipset att fortsätta till Alpen, cirka en mil längre söderut, och att vi antagligen skulle ha större chans att finna ett rum där. Det var inte utan att vi så smått började bli desperata. Vi var både trötta och hungriga vid det här laget. Men vad skulle vi göra, det var bara att gränsla cyklarna och trampa på. Klockan 20.00 kom vi fram till Alpen och stannade utanför kinesrestaurangen ”Kaiser Pavillon”. Om inte turkarna hade några kontakter så kanske kineserna hade det tänkte jag och stegade in på restaurangen. En söt, rund, liten kinesiska med ett stort leende mötte mig bugande när jag kom in. När jag, på engelska (hon förstod nämligen inte min tyska och talade förövrigt själv bättre engelska än tyska), förklarat för henne att vi letade efter ett billigt hotell sa hon att hon skulle fråga sin chef om han kände till något sådant. Hon försvann ut i köket och när hon efter en liten stund kom tillbaka, fortfarande med det stora leendet på läpparna men nu inte bugande, förklarade hon att hennes chef lovat ringa till ett par ställen i närheten för att höra om det fanns några lediga rum. Jag blev så glad när jag hörde det att jag genast lovade att om han ordnade det skulle jag och min kamrat äta middag på restaurangen varvid hon genast började duka ett bord för oss. Jag gick ut till Ingvar och delgav honom den positiva informationen. Han såg dock lite skeptisk ut men följde i alla fall med mig in för att få reda på om chefen fått något napp. Och vist hade han fått det, ett dubbelrum med frukost på ett hotell strax utanför Alpen. Priset var bara 25€ för en natt och det hade både toalett och bad på rummet och dessutom ingick frukost. Det var inte alls långt dit förklarade han, bara en liten bit fram längs vägen, upp för backen och sedan till höger på krönet, vidare frågade han om vi ville ha det för han hade lovat att ringa tillbaka och lämna besked. Trevliga och hjälpsamma människor, kineserna. Efter det positiva beskedet var jag tvungen att berätta för Ingvar att jag lovat att vi skulle äta middag på restaurangen om de kunde hjälpa oss att fixa ett rum. Han såg lite skeptisk ut, men jag tror nog att det berodde på trötthet.
© Th Lindblom
www.thomaslindblom.se